Inga blöta badkläder

Igår kväll åt vi middag på Picasso som är en av Naxos två mexikanska restauranger.
Vi blev inte besvikna den här gången heller. Priset är kanske lite högre än på de grekiska tavernorna men det är det värt någon gång ibland. Servicen är också jättebra och den här gången fick vi kanonplatser ute på balkongen. En kanonkväll med andra ord!

Efter middagen gick Åsa förbi ett apotek för att försöka hitta något för att underlätta hennes nästa PMS. Den gamle herren bakom disken såg ut som ett levande frågetecken och jag bad att få prata med hans yngre, kvinnliga kollega. Det tog ett tag innan vi förstod varandra och hon trodde först att jag var ute efter något för min menopauso (tack så mycket för den...) men när jag sa ”I want to hit somebody every month” förstod vi plötsligt varandra fantastiskt bra och hon skrattade igenkännande. ”I have the same...” skrattade hon och så tog hon fram det hon äter. Nu väntar jag (och resten av familjen) på att se om det fungerar!

Dagen har varit helt fri från blöta badkläder och måsten. Pontus ville ha en lugn hemmadag medan vi vuxna var lite sugna på by-sightseeing.
Vi såg till att Pontus åt lunch och sen drog vi iväg.
Vi började i byn Agios Arsenios som ligger sydöst om där vi bor. Byn var en liten sömnig, charmig sak med väldigt branta backar.

Vi åkte vidare sydöst med siktet inställt på Halki och Damalas. Vägen dit var kurvig och med hisnande utsikt. Så vackert som tyvärr är svårt att förmedla med foton.

Vårt första stopp blev Halki som är känt för sin produktion av kitron-likör. Det visade sig att vi var här för två år sen. Vi kände direkt igen det stället där vi hade druckit ouzo och fått en massa gratismat. Det tog ett tag innan vi hittade en taverna och blodsockret var på en skrämmande låg nivå. Vi lyckades då hitta Naxos långsammaste servitris... Vi satte oss vid ett bord som inte var rensat från de förra gästerna och väntade...och väntade...och väntade. 30 minuter senare fick vi äntligen beställa! Vi tog vårt vanliga; en greksallad, vatten, en apelsinjuice (som i och för sig var god) och en tzatziki. Greksalladen var ett bottennapp för oss som inte tycker om när fetaosten är tillverkad på getmjölk. Dessutom hade de smält osten över salladen. Huh. Vi fick också vänta väldigt länge på notan och till slut gav vi upp och gick in i restaurangen. EUR 15,50! Va?! Så dyrt har vi aldrig ätit. Nästa gång satsar vi nog på ouzo i Halki igen.

Efter lunchen gick vi till likördestilleriet där man ur bladen på kitronträden som ingår i citrusfamiljen men som ser helt annorlunda ut från en citron. Vi fick smaka på lite olika sorter och fick en kort guidning genom destilleriet. Vi beslutade oss för att köpa den mellanstarka varianten som är genomskinlig och väldigt god.

Sedan bar det av mot keramikbyn Damalas där vi köpte en liten skål och en värmeljushållare för totalt EUR 6. Sonen i familjen tillverkade sakerna och hans gamla mor tog betalt. Hon var ca 195 år, helt svartklädd (som alla gamla tanter i Grekland) och jättecharmig. Man kan se henne skymta i dörröppningen.