Inte många knop

Paret under oss flyttade möbler även i natt. Vi är fortfarande väldigt nyfikna på hur man kan låta så mycket på så liten yta. De tycks aldrig sova. Vi tycker att de kan åka hem nu.

Yannis har fortfarande inte visat sig sen Karim och Pontus åkte hem. Vi har letat och letat, men ingen Yannis. Teorierna har nu utökats med alternativet att han gått över till familjen Grek. Vi skulle verkligen behöva en kikare.

Igår blev det mexikansk mat men vi hoppade tequilan. Vi åt en nachostallrik (det du, Marie) och en ceasarsallad som inte heller denna smakade någon ceasar. Men god, var den!

Vi hörde hög grekisk musik när vi gick från Escoba och gick för att kolla var den kom ifrån. Det var uppträdande i hamnen, som en del i Naxos Festival. Livemusik och dans och en massa folk som tittade på. Bilden blev tyvärr lite mörk.

Musiken var lite väl hög för oss och vi gick vidare och hamnade på torget där vi tog ett varsitt glas vin innan vi gick hem.

Imorse möttes vi av rödlyse på flygfältet och efter en kort stund kom flygplanet dundrandes över oss. Det var 12.30-flyget mot Aten.

Vi gick den dagliga promenaden på stranden där vi också i vanlig ordning stötte på The Donut Man. Han har gått fram och tillbaka på denna strand varje dag sen vi kom. En gammal arbetskollega till oss, kan man säga. Han får dock något sålt :-) Man kan höra honom lång väg med hans nasala rop: ”Dooooonuts, fresh doooonuts!” Pontus köpte av honom ett par gånger och de är tydligen väldigt smarriga.

Sen satt vi en stund och filosoferade om myrorna vi såg framför våra fötter. Det kan inte roligt att vara myror. De jobbar och sliter ju hela tiden. Stressigt ser det ut. Sover de, och hur sover de?

Vi satt sen på muren i skuggan under träden och läste våra böcker.

Efter en stund fick vi träsmak (eller stensmak) i rumporna och åkte till strandstolarna på La Plaza vid S:t George. Vi drack frappé och läste ännu mer i våra böcker.

Ikväll ska vi ta en hemmakväll och äta pasta med pesto och titta på den gamla klassikern De misstänkta på DVD.